Jag är sjukt hungrig, vet inte vart jag ska ta vägen.
Men jag ska inte äta något idag! Det är ju helg och då spelar det ingen roll om magen kurrar.
Men oroar mig för kommande vecka, har ju liksom kommit in i detta mönster att inte äta nu?
Men kroppen börjar bli svag... mina ben kommer att vika sig under mig när som helst.

Får väl se till att ligga ner hela tiden, fast jag vill träna. Okej... jag spyr nog om jag tränar.
Men får väl ta risken jag ska vara smal när sommaren kommer!

Hej igen. Min morgon har varit lite... jobbig?
Jag vaknar och det första jag hör är någon främmande röst nerifrån, man bara jahapp!

Och jag klarar inte av att träffa nya människor så det slutar med att jag sitter uppe på rummet i ca. 4 timmar. Vågar inte gå på toaletten heller, för vill inte riskera att stöta på personen.

Jag visste faktiskt inte ens vem det var men det visade sig vara en av mina föräldrars kompis som jag har träffat flera gånger.
Men skapade mig en bild av att det var en främling... skumt.

OBS! INNAN DU LÄSER, JAG SKRIVER INTE DETTA FÖR ATT FÅ UPPMÄRKSAMHET UTAN FÖR ATT DET ÄR SÅHÄR DET ÄR/HAR VARIT OCH JAG VILL DELA MED MIG AV DET

Under cirka ett och ett haft år har jag haft en ätstörning.
Det har varierat hur allvarligt det har varit men det känns som att det bara blir värre och värre, och det beror på att jag inte kan bli av med den. Jag vill inte heller, för den skadar mig inte och det känns bara som att jag är på väg åt rätt håll.

Jag är inte direkt smal, och om ni hade sett mig i verkligheten så hade ni förstått hur jag känner. Jag kanske tänker som att jag har en ätstörning, men det är sant, jag är inte smal.

Mitt mål är att bli smal, men jag klarar inte av att träna, eller jo... jag tränar.
Men jag gör det inte så ofta som jag borde.

Jag ljuger om min vikt för andra, för tror dom skulle bli chockade annars.
Jag ser verkligen inte ut att väga så mycket som jag gör. Det är väldigt pinsamt.
Det handlar ganska mycket om mina höfter tror jag, det är  ganska mycket fläsk där.
När man har byxor så blir den typ delad. Mina höfter.. det är jätte svårt att förklara men så är det. Mina ben är gigantiska och min mage med. I min ögon ja... och säkert andras.

Men ja... nu ska jag berätta lite om hur jag äter.
Jag brukar hoppa över frukosten, men ibland funkar det inte. För min mage kurrar i skolan då och det är inte särskilt kul, ja ni fattar?
Men man har ändå ingen matlust på morgonen så jag brukar bara ta ett äpple.
Äter inte lunch i skolan, och på kvällen brukar jag skylla på magont men mina föräldrar tvingar i mig mat ibland. Det slutar ofta med att jag spyr upp det sen...
Jag har inte fått min ätstörning diagnoserad men jag antar att jag har ätstörning?
Får fan inte i mig mat, hatar mat den förstör mitt liv!

Hej på er.
Jag sitter uppe och är så sjukt trött! Ni fattar inte hur trött jag är...
Men jag orkar inte sova. För då måste jag gå till badrummet och ta bort sminket och göra mig klar. Och jag orkar inte. Inte för att jag brukar vara lat, men jag är trött.

Är väldigt seg, ja jag är väl precis som en kola helt enkelt.
Men är det normalt att ligga uppe hela atten bara för att man inte orkar ta sig till badrummet?
Förmodligen inte!

Dagens planer är att inte göra något... sitta och vänta på min kille som vanligt.
Gör alltid det, bara för jag inte har ett liv.
Någon gång borde han väl sitta och vänta på mig?
Jag väntar på att han ska göra massa saker, han ska vara med sitt syskon på något ställe och jag ska vänta tills dom kommer hem.

Just det, jag kom på varför han aldrig väntar på mig... för jag gör ändå aldrig något annat än är med honom... smart.

Jag pratar med min pojkvän i telefon nu, han är på dåligt humör tror jag ...
han skäller på mig och jag låtsas såklart vara "den som inte bryr".
Fast det gör jag såklart. Hur kul är det att bråka med någon hela tiden?
Jag och han bråkar jämt, jag skojar inte. Vi blir osams om saker som man inte ens behöver bli arg för.  Orkar bara inte mer känns det som.

Han är arg för att han inte tycker jag berättar saker för honom.
Jag berättar visst saker för honom... även om det inte alltid är sanningen.
Fast det vet väl inte han... eller?

Om man är tsm med någon så behöver man inte berätta exakt allting väl?
Jag har rätt till ett privat liv och det tycker jag att alla ska ha!
Men min pojkvän vet väldigt mycket om mig faktiskt och det borde han förstå, men tydligen inte då?

Han ältar saker väldigt mycket, om vi har tjafsat om en sak och sen pratar vi om något annat, då ska han komma igen efter 5 minuter och börja bråka om det igen.
Jag är så himla trött på det! och han tar mig aldrig på allvar.
Han säger bara: "du är så söt när du är arg", eller något sånt.
Jag brukar säga till han att han ska sluta vara omogen och börja ta mig på allvar,
och då säger han att jag ska sluta tjata på honom.
Jag gör det, jag tar honom på 100% allvar faktiskt. Men vadå? Det hjälper fan inte!

Sanningen är helt enkelt att min pojkvän alltid är arg på mig. Eller så är jag arg på honom.
Vi tjafsar varje dag, hela tiden.
Varför är du tillsammans med honom då? Ja det kan man ju fråga sig....
jo för jag älskar honom mest av allt på hela jorden...

Hej på er allihopa!

För er som undrar, jag fyller 14.
Det är med det här inlägget som jag kommer att inleda bloggen.
Som ni kan läsa om i min presentation så är jag anonym, och det är för att det känns mer säkert och det är lättare att skriva av sig då.

Så det blir mest så att jag kommer skriva här och inte ladda upp några bilder.

Jag kommer att skriva om allt möjligt, tankar och sånt.
I verkligheten är jag som ett enda stort skämt egentligen... jag är inte mig själv helt enkelt.

Jag ljuger om vem jag är, allt är en enda stor fet lögn!

Jag har en ätstörning, som jag har haft sen en ganska lång tid tillbaka men inte vetat om. Men det är nu som det har blivit helt uppenbart för mig.
Jag ljuger också om sjukt mycket saker för min pojkvän, han tror att jag är en helt annan än den jag är.
Och att ha den där bördan inom sig är inte direkt skönt, det är som att ha en stor sten i magen hela tiden.
Det första man tänker på morgonen är: nej inte en dag till!

Vet att ni tycker att jag är värsta deprimerade barnet nu och så... men det är det mitt liv har blivit. Om ni inte tycker att min blogg är intressant så behöver ni inte läsa. Jag bloggar för att jag vill skriva av mig och få lite förståelse och om ni har det, så är ni välkommna att läsa!