Jag pratar med min pojkvän i telefon nu, han är på dåligt humör tror jag ...
han skäller på mig och jag låtsas såklart vara "den som inte bryr".
Fast det gör jag såklart. Hur kul är det att bråka med någon hela tiden?
Jag och han bråkar jämt, jag skojar inte. Vi blir osams om saker som man inte ens behöver bli arg för.  Orkar bara inte mer känns det som.

Han är arg för att han inte tycker jag berättar saker för honom.
Jag berättar visst saker för honom... även om det inte alltid är sanningen.
Fast det vet väl inte han... eller?

Om man är tsm med någon så behöver man inte berätta exakt allting väl?
Jag har rätt till ett privat liv och det tycker jag att alla ska ha!
Men min pojkvän vet väldigt mycket om mig faktiskt och det borde han förstå, men tydligen inte då?

Han ältar saker väldigt mycket, om vi har tjafsat om en sak och sen pratar vi om något annat, då ska han komma igen efter 5 minuter och börja bråka om det igen.
Jag är så himla trött på det! och han tar mig aldrig på allvar.
Han säger bara: "du är så söt när du är arg", eller något sånt.
Jag brukar säga till han att han ska sluta vara omogen och börja ta mig på allvar,
och då säger han att jag ska sluta tjata på honom.
Jag gör det, jag tar honom på 100% allvar faktiskt. Men vadå? Det hjälper fan inte!

Sanningen är helt enkelt att min pojkvän alltid är arg på mig. Eller så är jag arg på honom.
Vi tjafsar varje dag, hela tiden.
Varför är du tillsammans med honom då? Ja det kan man ju fråga sig....
jo för jag älskar honom mest av allt på hela jorden...

Hej på er allihopa!

För er som undrar, jag fyller 14.
Det är med det här inlägget som jag kommer att inleda bloggen.
Som ni kan läsa om i min presentation så är jag anonym, och det är för att det känns mer säkert och det är lättare att skriva av sig då.

Så det blir mest så att jag kommer skriva här och inte ladda upp några bilder.

Jag kommer att skriva om allt möjligt, tankar och sånt.
I verkligheten är jag som ett enda stort skämt egentligen... jag är inte mig själv helt enkelt.

Jag ljuger om vem jag är, allt är en enda stor fet lögn!

Jag har en ätstörning, som jag har haft sen en ganska lång tid tillbaka men inte vetat om. Men det är nu som det har blivit helt uppenbart för mig.
Jag ljuger också om sjukt mycket saker för min pojkvän, han tror att jag är en helt annan än den jag är.
Och att ha den där bördan inom sig är inte direkt skönt, det är som att ha en stor sten i magen hela tiden.
Det första man tänker på morgonen är: nej inte en dag till!

Vet att ni tycker att jag är värsta deprimerade barnet nu och så... men det är det mitt liv har blivit. Om ni inte tycker att min blogg är intressant så behöver ni inte läsa. Jag bloggar för att jag vill skriva av mig och få lite förståelse och om ni har det, så är ni välkommna att läsa!